Halvmaratondebuten

Laddad till tusen!

I lördags var det äntligen dags! Idén föddes under en after-school i oktober, och påhejade av Tobbe anmälde jag och Hanna oss till halvmarathonloppet Kungsholmen Runt. Lite nervöst och pirrigt, vad hade vi egentligen gett oss in på? Det längsta jag hade sprungit innan vi anmälde oss var 12 kilometer, nu skulle vi springa hela nio till. Hanna och jag konstaterade att detta var en utmaning, utmaningar var till för att antas, och det var bara att satsa!

Hösten och vintern bjöd på en hel del löpning för att komma i form, och jag insåg för första gången hur fantastiskt det är att springa när det är kallt, klart och snö ute. Hade jag inte varit "tvungen", hade jag aldrig fått för mig att springa en januarikväll i snö och mörker, men då hade jag också missat rätt många fina stunder i spåret...

När det blev vår blev det lättare att träna, men då började det där med förkylningar dyka upp. Sista riktiga träningspasset blev därför 10/4, nästan fyra veckor innan loppet, inte helt optimalt. Å andra sidan var träningspassen innan dess i vårsol och lite värme fina.

Uppladdningen började i fredags kväll med pasta hemma hos Rikard och Hanna. Åt massvis med pasta - kolhydratladdning är bra grejer! Bortsett från att kroppen laddades med den energi den såväl behövde var det dessutom supergott!

Efter en natts sömn blev jag väckt lagom till grötfrukost. Långsamma kolhydrater som skulle hjälpa kroppen genom loppet. Nice!

Startgrupp fyra, den oseedade gruppen

Supertaggade tjejer!

 Efter lite vila och grötsmältning började det bli dags att göra sig i ordning. Eftersom det var varmt ute sprang jag i trekvartstights och en kortärmad funktionströja. Lagom mycket kläder, och dessutom kläder man skulle kunna svettas i. För det gjorde jag... rejält!

Själva loppet då? Jo, det gick ju runt Kungsholmen. Stora dela av loppet gick längs med vattnet eller Rålambshovsparken, hur vackert som helst! De första 10-12 kilometrarna bara rullade på, kroppen kändes verkligen urstark och det har aldrig känts så lätt att springa. Det var riktigt, riktigt roligt! Men efter 12 kilometer började den sista månadens träningstapp kännas av, och det blev tungt. Vid 14 km, när jag passerat längdrekordet (från den 3/4), då var det riktigt tungt. De sista 7 km var inte lika roliga, men jag lyckades springa hela vägen, om än sakta, och tog mig i mål på 2.17. Första milen gick (helt enligt plan) på 59.50, så det gick sakta mot slutet. Å andra sidan spelade det väldigt liten roll när jag kom i mål - var så himla stolt och glad! Och tacksam, tänk att jag har en kropp som orkar springa över två mil! Det är verkligen wow! Tog emot av Hanna, som sprang på 2.08 - vilket superbedrift! I mål väntade också världens mest supportande pojkvän som både fixade superuppladdningsfrukost, peppade mig innan loppet, tog emot mig när jag aningens groggy kom in i mål, och fixande överraskningsfirande efteråt.

Sen då? Ja, några timmar efter loppet hade jag ont på rätt många ställen och hade lite svårt att röra mig. Kanske inte så konstigt när man sprungit över två mil och slagit längdrekord med sju kilometer, men helt behagligt var det inte. Men i söndags kändes det mycket bättre, och idag är träningsvärken nästan helt borta. Nu är det främsta minnet att springa längs med vattnet och känna sig urstark! Både Hanna och jag hade riktigt roligt, och det gav definitivt mersmak! Vilken tur att Tobbe, som för övrigt sprang på 1.43, tipsade oss om detta, för det här ska vi defintivt göra om!