Tankeväckande besök på Marielund igår, där man arbetar med individuella programmet. Det är ju inte sådär jättelänge sen jag själv gick på gymnasiet. Och jag kommer fortfarande ihåg den där känslan, inför den allra första dagen i ettan på gymnasiet. Den spända förväntan. Jag var nervös såklart. Vilka skulle mina nya klasskamrater bli? Hur skulle den nya skolan vara? Tänk om allt skulle vara jättekonstigt jämfört med högstadiet?
Men. Alla de känslor jag kände den dagen handlade trots allt om positiv förväntan. Pirret i magen var visserligen nervöst, men mest fyllt av förväntan. Det skulle faktiskt bli riktigt roligt att få börja på gymnasiet!
Igår träffade jag elever som absolut inte kände så inför den första dagen på gymnasiet. Elever som inte tyckt om att gå till skolan, elever som skolkat stora delar av grundskolan, elever som aldrig känt att de passat in, och faktiskt inte nått målen för grundskolan. De här eleverna hade en helt annan bild av skolan, än den som jag och mina klasskamrater hade.
Men igen. Det absolut mest glädjande igår var den stolthet som eleverna kände inför sin skola. Den samhörighet de kände med sina lärare. Och lyckan av att faktiskt kunna nå de där målen, och kunna börja på ett nationellt program. Vägen dit hade varken varit spikrak eller enkel för många. Och för vissa var det en lång bit kvar, och ett fåtal skulle kanske aldrig riktigt komma fram dit.
Det var också intressant att höra hur skolan jobbade för att skapa en trygg och stabil skolmiljö. Inga skolkorridorer. Gemensam matsal/fikarum för lärare och elever. Lärarnas arbetsrum var deras klassrum dit elever alltid var välkomna. Små och hemtrevliga klassrum. Individanpassad skolgång. Ganska långt från den traditionella gymnasieskolan med andra ord.
Här finns det en stor politisk utmaning. Hur kan vi som politiker se till att skapa förutsättningar för att så många som möjligt når målen så fort som möjligt? Och hur ser vi till att även de som inte når målen, ens efter flera år, får chansen att utveckla sina liv?
Svaren är inte helt enkla, men jag tror att det finns väldigt mycket vi kan göra för att åtminstone komma en bit på vägen. Jag tror att utbildning är en väldigt viktig faktor i livet. Och där har politiker ett stort ansvar. Alla kompetenser och kunskaper är viktiga, oavsett hur de ser ut. Att fler elever når målen för grundskolan i Norrköping kommer dock att vara centralt.
En sak är i alla fall säker. Den glöd och det engagemang som lärare och elever på Marielund visade upp måste definitivt tas tillvara på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar